29/12-08
Efter många veckor av blödningar o läk besök var det åter igen dax för ett till.. Åkte in till bb för att kolla läget pga en jobbig jul helg.. Där man konstaterade att jag inte hade något fostervatten.. Det blev ilfart till linköping då jag bara var i grav v 23 och man har inte resuser på kalmar lassarett att ta hand om så små barn.. Väl där blev det många kontroller och prover. jag hade ett hb på 80 och det var fara för infektion .. Barnet kunde komma när som hellst så det blev strängt sängläge med tillåtelse att gå på toa.. Jag blev satt på antobiotika och järn och kortison för attpåskynda barnets lungor.. Sen kom barn läk.... Det var då det blev jobbigt på riktigt.. Jag fick info om prematura barn.. Om vårt barn föddes nu skulle det ha ca 50% att överleva, ca 20% av dom klarade sig utan alvarliga men... Där låg jag ensam i en anna stad långt hemmifrån ( mange var tvungen att vara hos robbin o engla) jag fick besked o iformation som jag inte ville få.. Jag trodde inte att detta skulle gå och jag ville bara hem.. Dagen efter kom mange o barnen.. Vi fick åter igen träffa barn läk, som gav mange samma info som mig. Vi fick oxå en fråga som jag är glad över att vi aldrig behövde ta beslut till... Läk sa att om barnet kommer nu, hur mycket vill ni att vi gör för att hålla det vid liv.. Vad ska man svara. Som tur var behövde vi aldrig ta det beslutet.. Dagarna bestod av ctg kurvor crp och hb.. Utltraljud en gång i veckan för att följa barnets tillväxt.. Första ultraljudet låg barnet med huvudet ner vilket var bra eftersom det blir för stor påfrestning på dom att födas med rumpan först.. Veckan efter hade hon vänt sig och låg med rumpan ner.. busig redan då... Man sa att när förlossningen startar så blir det snitt.. Jag förstår inte hur jag tog mig igenom allt.. Men jag grät dagligen o ville bara hem.. Man hade sagt att när jag gick in v 28 skulle jag ev få flytta till kalmar. Det var det som höll mig just över ytan.. Jag räknade ner varje dag som jag kom närmre kalmar.. Mange o barnen kom så ofta dom kunde , vilket tyvär bara blev på helgerna . Då mange just börjat nytt jobb o barnen gick i skolan.. Jag saknade dom så mycket att jag forfarande kan känna smärtan.. Jag hade dagar då jag tvivlade på att det skulle gå vägen att allt tid och lidande skulle vara i onödan men det vara bara att ta en dag i taget o räkna ner.. Den 20/1-09 hade jag sammandragningar och blev ner körd till förlossningen.. Där satten man ctg och började förbereda mig för snitt.. Jag ringde Mange , han o barnen kastade sig i bilen . Han ville naturligtvis vara där både för mig och det lilla barnet.. Men snittet blev avblåst, sammandragningarna hade avtagit och barnets hjärtljud var bra. Man sa att ju längre barnet är i mangen desto bättre även som det bara handlade om en dag.. Åter upp i rummet o mange åkte hem.. Det kändes hopplöst o tomt jag hade döds ångerst o har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv..Den 22/1-09 kom syster på besök vilket var väldigt uppskattat vi fick tillåtelse att rullas ut i rullstol o ta en ficka.. Senare när hon skulle åka hem fick jag lite kramp i magen men tänkte inte mer på det.. Men krampen gick inte över utan blev väre.. På kvällen larmade jag på en sköterska som gav mig värkstoppande och panodil och det hjälpte.. Jag lyckades sommna men vaknade efter ett par timmar av jag hade jätte ont.......... det blev ilfart ner till förlossningen där det var kaos.. Jag tänkte bara på att ringa mange.. Man skulle lyssna på barnets hjärt ljud men kunde inte hitta något så personalen började få lite panik.. När en läk kom o skulle känna hur mycke jag var öppen kännde hon barnets rumpa . Det tog inte mång sek sen var hon född.. 23/1-09 02,33.. Barn läk från neo tog henne o sprang iväg, jag visste inte om det var en han eller hon.. Äntligen fick jag ringa mange . Han blev chockad men vi bestämde att han skull komma framåt dagen när han orkade köra.. Äntligen var det över jag var fri.. Jag fattade inte att jag hade fått en lite fågelunge utan jag kännde mig bara fri.. Ett par timmar senare fick jag komma in på neo och se min fågelunge... Hon var sååååå fin och så liten.. Vägde 1060 g och var 35 cm.. Hon låg i en kuvös med en massa slangar . hon var i respirator men andades jätte bra själv så läk sa att i morgon kopplar vi ur henne o lägger henne i cpap.. Hon fick gulsot (det får nästan alla prematurer) och låg med lampa både över o under.. Hon hade navelsond som hon fick medecin igen, dropp i armen, sond igenom näsan som hon fick mat igenom och ctg mm på bröstet.. Det var mer salddar än barn.. Nu följdes en tid av oro som man aldrig kunnat föreställa sig.. Man gjorde ultralud på hjärna den var ok.. röntgen var ok det känndes för bra för att vara sant.. 26/1-09 fick jag hålla henne för första gången.. Denna lilla lilla unge. vilken underbar känsla .. Hon var min och hon levde det går inte att beskriva i ord vad jag kännde då.. Den 29/1-09 kom smällen som jag hoppats aldrig skulle komma.. Meja var dålig.. Hon syresatte sig inte dippad i
i andnig och hjärt slag hon var grå i hyn och var helt slö.. Man tog ett crp o det visade sig att det var en infektion. Man satte in antibiotoka o hoppades på det bästa.. Om hon inte blev bättre skulle dom lägga henne i respirator igen.. Det visade sig att hon fått blodförgiftning.. Men hon bättrade sig fort och dagen efter var hon på banan igen.. Den 31/1-09 fick mange sitta med henne för första gången.. Han blev tagen och det var nog då han fattade att han blivit pappa igen.. Dagarna rullade på man hoppades o kämpade.. Alla på sitt sätt.. Den 10/2-09 kom vi till kalmar lassarett.. Vilken lycka.. Nu var vi hemma.Men än var resan inte slut.. Meja mådde bra.. Men i linköpnig hade hon fått en bakterie som heter ceratsia , som i sig inte är farlig men för mycke små barn som meja och andra prematuer kan den vara livs hotande om den kommer in i sytemet.. Detta gjode att vi blev isolerade.. Vi fick inte blanda oss med andra.. Inte gå ut i köket eller använda allmän toalett.. Använda handskar och skydds rock vid skötandet av meja.. Det känndes så hemskt att inte få ta i henne utan handskar och leva som om vi hade pest.. Annars gick det bra. Meja växte mer o mer för varje dag.. Den 22/2-09 fick vi bada henne för första gången. Denna lilla skrutta. men med hjälp från personal så gick det bra och hon njöt.. Vi började övar ur henne ur cpapen och hon fick ha syrgasgrimma.. Allt flöt på super.. Vi fick ta upp farmor och mormor på besök.. Vi fick ett eget rum så vi kunde vara själva med henne och allt såg ganska ljust ut.. Men så kom bakslaget igen.. Vi var sååå nära hem Meja var i grav v 35 och hon blev helt plötsligt jätte dålig.. Syresatte sig inte som hon skulle, behövde jätte mycket syre och mycke tryck i cpapen.. Hon sammlade på sig vätska i hela kroppen och lungorna blev illa påverkade..Man satte in vätskedrivande och lät henne ligga i cpapen hela tiden.. Jag bara rasade.. Hade sett ett slut på allt. Att äntligen få komma hem med mitt barn att få bli en "normal" familj.. Läk sa att vi får börja om med utövningen av cpapen.. En dag tag i taget en timma åt gången.. Kämpa kämpa.. Det var mycke tårar denna tiden.. Men tillslut började hon bli bättre.. Vi fick in henne på rummet igen och fick åter igen sköta henne själva.. nåja nästan.. Den 18/3-09 fick vi mata henne med flaska för första gången.. Då känndes det verkligen som en bebis.. Hon åt hela 10 ml.. Hon ökade bra i vikt men sammlade fortfarande på sig vätska så hon fick stå kvar på vätske drivande.. Man tog hb och crp varanan dag.. och allt rullade på som i en slags dimma.. En dag i taget.. Den 10/4-09 fick gå ut med henne i vagnen för första gången.. Man ordnade med syrgas tub och sat mätare.. Sen gick vi ut som dom två stoltaste och mest nervösa föräldrna.. Från o med nu fick vi gå ut varje dag.. Vilken lyx , slippa sjukhuset för ett tag. Meja blev starkare o starkare man lät henne slippa cpapen mer o mer.. Den 18/4-09 fick vi ta hem henne över dagen för första gången. Det var en obeskrivlig kännsla.. Vilken lycka.. Vi släppte henne inte med blicken en enda gång.. Vi fick ta med henne hem dagen efter igen och sen över natten.. Vi fick åka upp på kontroll och lämna hb o crp. Men allt var bara bra.. Fick ha henne hemma över helgen och om hon mådde bra sa man att vi skulle bli utskrivna på måndagen den 27/4-09.. Äntligen äntligen skulle hon bli våran bebis vår o inte sjukhusets.. Allt var bra på måndagen utom hb´t som varit lågt ett tag så man beslutade för en blod transfution det hade hon fått många gånger innan så det var inget.. Allt gick bra men när vi skulle gå så var Meja helt blå i annsiktet.. Vilken skräck.. Det blev akut in i ett undersöknings rum.. Hon återhämtade sig och ,man trode att hon reagerade på blod trasnfutionen.. Vi fick stanna kvar ett par timmar för övervakning sen fick vi åka hem.. Hem med vår bebis.. Hem och fösöka hinna ifatt.. Hitta varandra och dom andra två stackars barnen.. Vi fick en syrgas omvandlare instalerad i huset och en sat mätare.. Ingen sov något den natten men vi levde på lyckan.. och 4 månaders helvete var över.. Sen var det kontroller på sjukhuset i mellanåt men det kan man leva med . när man vet att vi får gå därifrån.. Meja växer så det kanakar från den 23/1-09 till den 19/8-09 har hon gått från 1060g till 6820 g.. Hon har fått diagnos förkylnings astma och bpd.. bpd är en lundsjukdom som gör att lungorna är lite stela det är oxå på g av den som hon har astma .. Annars är hon helt frisk.. Ett litet underverk som förgyller vardagen för oss alla fyra .. Hon vände sig från mage till rygg när hon var 5 mån, kor ålder två mån.. Från rygg till magen när hon var 6 1/2 mån kor ålder 3 1/2 mån.. Hon äter gröt och håller på att lära sig tycka om mat.. Så nu försöker vi att njuta av varje dag det går så fort och man vet aldrig vad som händer.. Lev livet som om varje dag var den sista..
