ahremarks blogg

Har just kollat på en dokumentär på tv.. den sköra tråden. jag gråter och gråter. den handlade om prematura barn i lund.. det var mycke kännslor som kom till ytan. Mycket som jag har försökt att dränka.. Vill inte känna dom.. Det känns så nära men ändå så långt ifrån. Det känns nästan overkligt. Att vi har varit med om detta.. Att vi har suttit o vakat vid en kuvös , att vi har tagit oss igenom blodförgifting och hemska bakterier. Känslan av att inte veta om mitt lilla barn ska klara sig är nog den hemskaste kännslan jag kännt. Att bara sitta helt maktlös och bara kunna se på.. Den 23 fyller meja 1 år.. Dagen närmar sig med såå mycke glädje men oxå sorg. Sorgen över att inte få hålla eller sköta sitt barn inte ens få visa upp det. Att graviditeten blir avbruten innan man ens börjat planera för en bebis.. Meja hade tur som valde att stanna kvar i magen 4 veckor efter att vattnet gick.. Dom 4 veckorna är jag glad för i dag. Men då var det fruktansvärt.. Att bara ligga där att inte veta hur det skulle sluta, att ta en dag i taget.. Det var svårt. Men det är något som jag har lärt mig.. Ta inget för givet, njut av varje ögonblick.. lev livet medans du lever.. Jag tänker på alla dom som varit i samma situation som oss..